Krokås historia

Krokås och dess närområde – Ett historisk tillbakablick och arbete av: Frida Nilsson (skolabete 2007 SP2B).

DSC07867

 

DSC07866                                                                 

Inledning

Jag har valt ett arbete om Krokås förr i tiden eftersom det är min hemort. Därför tycker jag att det kunde vara intressant att få veta hur det såg ut här förr i tiden, vilka som levde här, lite om historian och hur man har livnärt sig här nere. 

Jag tycker också det är spännande att få veta nya saker, speciellt om något som ligger en så nära, då kan man fundera och jämför förr och  nutid. 

Det är också kul att få se om Krokås har förändrats och utvecklats på kanske både bra och dåliga sätt.

Det jag har tänkt att nå fram till i mitt arbete är att få en insikt om hur det fungerade och såg ut i Krokås förr, även lite om vilka som bodde här och hur allt har byggts upp efter hand. 

Hamnen i Krokås har tagit en evighet att bygga eftersom man inte hade några riktiga redskap, man har byggt den på vintrarna, då man lastade slädar med stora stenar som man drog ut på isen, när isen sedan smälte sjönk stenarna till havets botten och så fick man hålla på tills stenarna nådde vatten ytan.

Jag tar också upp lite om verksamheten i Spaglehall, där man bröt sten som exporterades till Tyskland, och mycket om fisket och minknäringen

  • Hur har Krokås sett ut och byggts upp? 
  • Vad livnärde man sig på? 
  • Finns det några ”historiska” personer för Krokås? 
  • Vilka levde i Krokås förr? 
  • Fans det några kriser som drabbae Krokås?Krokås förr Stenindustrin I Krokås

Det finns ett naturreservat i Krokås som heter Spraglehall men kallas av byborna ”Massamark”. I naturreservatet har en stor verksamhet skett ända från 1:a världskriget till2:a världskrigets slut. När tyskarna hade förlorat kriget var de huvudinköpare av stenen från Spraglehall som exporterades dit.När man började bryta ansågs det inte att stenen hade något större värde, men senare upptäckte man att den var mycket dyrbar och värdefull.År 1898 bröts det sten på ca 1369 ställen i Blekinge, ett av dessa ställen var Krokås . När man bröt sten i Hörvik och Hällevik upptäckte man att den inte var lika eftertraktad som den stenen i Spraglehall därför så upphörde sten huggeriet i övriga lister.Hela Hamburg i Tyskland är klätt med gatsten från Spraglehalls sten och hamnarna var fyllda med båtpållare där man förtöjde båtarna, dessa finns fortfarande att kvar att beskåda .Det ena berget i Spraglehall där man högg ifrån gick ändå bort till det första huset utanför naturreservatet. Nu ligger berget ca 300m bort in mot Spraglehall, vilket betyder at det har brutits väldigt mycket sten där. Man bröt också sten längre in i naturreservatet, vid det berget kan man finna gamla rester från den tågräls som gick ner mot havet till ”Massa-brygge”.Där båtarna la till för att lastas.

På 1800-talts slut fick Listerlandet en stor folktillväxt som ledde till mycket ont om jobb, då var sten industrin viktig för samhället.

Det fanns ett hemvärn med gamla militärer i en frivillig form av försvaret. De hade i uppgift att försvara kusten från fiender från andra länder.

Under 2:a världskriget sprängde hemvärnet bryggan för att båtar från andra länder inte skulle kunna lägga till vid bryggan.

Bryggan som tidigare varit slät som ett dansgolv var nu ett muller av sprängda stenar och så ser den även ut idag.

Nu försvann också den livnäring som Krokås och Hörvik livnärt sig på trots att det bara jobbat ett 15-tal där.

Ekonomisk Kris.

I början på 1900-talet vid 1912 sjönk Listerlandet in i en dålig ekonomisk period.

För att överleva försökte man spara pengar så man kunde emigrera till USA i väntan på ett bättre liv.

Det fanns en man som hette Sigurd Lindgren som sparat pengar så han kunde flytta till Amerika. Han åkte till England några dagar innan avresa, med sig hade han tre män som troligen var hans kompisar som skulle vinka av honom eftersom han inte hade någon fru eller barn. De festade förstås dagarna innan så de blev berusade, och då var de också påverkade den dagen Sigurd skulle fara över till Amerika, han missade båten och tur var väl det för fartyget han skulle resa med var TITANIK som sjönk på denna resa. Så han fick fara hem och göra ett nytt försök senare.

När han väl kom dit bosatte han sig där i ca 10 år för att arbeta och tjäna pengar.

I Amerika fick han arbeta med att fiska på kusten längs USA. Eftersom han var enorm på att pilka torsk fick han lyckad fångst varje gång, då fick han 10 cent st, vilket var väldigt mycket på den tiden. När han reste tillbaka hem till Krokås hade ha så mycket pengar att han kunde bygga ett hus. Det ligger ett blått hus på vänster sida i svängen innan man kör upp till åsarna, det var hans hus.

Konflikten mellan Krokås och Hörvik.

Krokås tillhörde Mjällby förr, då kan man säga att Krokås var Mjällbys utmark där de hade sina kor på bete och använde skogen för att hugga ved, de skickade också deras drängar ner till Krokås för att fiska. Hörvik tillhörde då Hosaby.

Då fanns det ingen väg mellan Krokås och Hörvik, den ansågs inte vara viktig att bygga eftersom det var en konflikt mellan Mjällby och Hosaby. Var man tvungen att komma över till Krokås eller Hörvik tog man båten eller hoppade på stenarna längs med vattnet, så det finns ingen anledning till att bygga någon väg. Där kiosken låg gick det ett berg ända ner till havet som var en naturlig gräns mellan Hörivk och Krokås . Berget sprängdes sedan bort och 1923-24 byggde man en grusväg för man ansåg det nödvändigt.

Hamnen i Krokås.

Piren på hamnen i Krokås kom till vid 1898-90. Innan hade man kåsar där man lade till sina båtar, då hade varje hustomt en varsin kås. Tomterna  var väldigt smala och trånga, då  gick de ända upp till åsarna(högsta punkten på Krokås.) Mellan havet och huset hade man en stor äng där man hade sina nät och lite mark att odla på.

Äpple var en jätte vikig vara. Man kunde spara äpplen över hela vintern, ända in i april-maj. Äpplena gav mycket vitaminer som behövdes på vintrarna.

Det var en historia om en pojke som hade ”snott” 2 äpplen från sin granne och eftersom äpplena var så dyrbara gick ryktena ända till kyrkan, så pojkens far fick be av hans sons synder i Kyrkan.

När hamnen skulle byggas hade fiskarna insett att det skulle vara praktiskt att ha en gemensam plats och samla alla båtar på ett och samma ställe så man kunde hjälpas åt med tillsyn och annat.

Så de kom överens om  att bygga hamnen i Krokås.

När hamnen byggdes var det särskilt viktig att komma i tid för de som arbetade , om inte fick man böta 25öre. Arbetet pågick mesta dels under vintern då man lastade stora stenar på trä-slädar som man släpade ut på isen och lastade av.

När isen sedan smälte sjönk stenarna till havets botten, vilket menas att det tog en evighet att bygga en pir och en hamn på detta sättet. Utbyggnad har skett efterhand och den sista stora ombyggnaden skedde uner -50 talet.

Ovanför hamnen ligger idag ett gult hus som var den första affären i Krokås där man sålde fisk. Det är det hus jag bor i nu. Affären hölls ute på verandan. I själva huset delade och bodde det 2 familjer och på ovanvåningen hade man ett kontor till affären.

I huset bodde bla August Nilson med familj. Bredvid huset lät man bygga ett uthus. Man byggde ofta uthusen på tvären i öster och väster så man skulle få lä på bakgården eftersom det oftast blåste kalla vindar från norr.

De flesta byggnad för att få skydd från blåsten. Uthusen hade man till att baka bröd i bakugnen, för tvätt och för att förvara fisk som man oftst saltade in.

Fisket.

Båtarna man hade var bara små tjärekor, med dem far man till Tyskland och Baltikum  utan segel, motorer och helt öppna båtar.Först 1882 kom första motorn till literlandet.

Som fiskare gällde det att vara snabb iland för den som var snabbast iland fick mest betalt. När fiskarna kom iland fick döttrarna hjälpa till, och medan männen var ute på sjön så fiskade fruarna längs land då de mest fiskade flundra. Fruarna fick också plocka nypon, slånbär och odla potatis.

Marken man odlade på betalade man ibland med sill och ål till bönderna som ägde marken.

På 18-19-talet gick inte sillen att sälja så bra, då hämtade bönderna sillen till gödning för åkrarna. När bönderna sedan sålde marken såldes inte den mark längst ner mot havet för där kunde man hämta upp tång som var väldigt bra att ha och göda åkrarna med.

När fruarna samlat ihop olika varor tog man båten över till Karlshamn för att sälja på torget. Pengarna fruarna tjänade kunde de ha till lite smått och gott medan männen var borta i ca 1 månads tid. Så hela familjen var delaktig i arbete.

Man hade en så kallad sump i båten, det är en upphöjnad i mitten av båten med vatten i där man förvarade fångsten levande.

Det var ingen som köpte fisken om den var död.

Man skar inte Filé på fisken  för än på 30-talet.

Man hade inte kyl och frys  så på vintern åkte man till Siesjö i Ynde och bröt is. Isen förvarade man i skjul med sågspån över hela sommaren .

1950 så byggdes ett fryshus i Hörvik som samarbetade med fiskarna från Krokås, där tillvekade man b.l.a fiskpinnar. Efter man rensat fisken blev benen kvar och de finmalde man till barnmat.

Senare gjordes även ål-leverperstej som sägs vara en delikates i Frankrike, dit det exporterades.

På 80-talet saltade man mycket sill där också. Sillen exporterades  till Amerika, där kallade man sillen för Hörviks-sill .

Minknäringen.

MinknäringenMinknäringen hade stor påverkan på pengarna man tjänade. Minkfarmarna kom 1962 senare fanns det 264 st minkfarmar på lister. Man producerade 4 och 5% av alla minksinn i världen.Man tjänade mycket pengar på skinnen från minkarna. Man sålde oftast skinnet svart, så vid 11 tiden på kvällen kom köparna till farmen och betalade en stor summa pengar för skinnen.

Pengarna gjorde att ägarna av farmen blev rika och körde inte vilka bilar som helst, det var inte Mercedes utan mycket finare bilar. (Mest Amerikanska bilar).

Historiska personer i Krokås.

Det finns ett rött hus vid hamnen som kallas Rubettebon där man fileade fisk. Där arbetade ca ett 20-tal. Det var Bengt och Lasse Lindgens far som startade den verksamheten.

På senare tid användes boden till att lägga in rödbetor därav namnet.

Det fanns en man som bodde i Lönsboda som kom en gång om året med häst och vagn för att köpa fisk. Han hette Truls Lindgren och han utmärkte sig med att halta. Nils Nilsson som då bodde i Krokås härmade alltid Truls när han kom haltandes.

1891 gifte sig Nils Nilsson, när de var i Kyrkan sa prästen ”vi skriver väl Nils Lindgren istället för Nilsson” så det fick bli så.

Det fanns en man i Krokås som kallades gamle-Nisse men hette egentligen Nils Mårtensson. Han satt ofta nere vid hamnen och berättade för de små pojkarna att han hade träffat Sitting Bull den mäktigaste indianen, därför beundrade pojkarna honom så mycket.

Krokås hamn

DSC07857

Till höger på bilden ser vi August och Pella Nilssons hus, som hade fisk affären.

Snett framför står ett garage och en lagerbyggnad som tillhörde deras fiskindustri. Mitt på bilden ser vi Hjalmar Kullbergs hus och längst till vänster ligger Hjalmar Lidgrens hus.

Det äldsta huset som finns bevarat i Krokås är det lilla vita tegelbelagda huset vid hamnens början. Det är det äldsta med inte det första som byggdes. Huset syns tyvärr inte på bilden.(idag är huset helrenoverat och tillbygt)

Bilden är från 50-talet.

Flygfoto över Krokås från 1962

DSC07860

Flygfoto visar Krokåsvägen och dess hamnområde. Hamnen är privatägd som ägs gemensamt av fiskarna i samhället. De flesta båtarna som finns i hamnen är mindre, öppna båtar men förutom trålaren Zaima som ägdes av Gösta och Hans Jönsson.

Om ni ser den lite större vita byggnaden vid hamnen är nu Marinsevice, men var på bilden en del av August Nilssons fiskindustri. En del av de byggnader som finns runt hamnen är nu rivna men en byggnad finns kvar och är idag hamnföreningens samlingslokal.

På den yttre hamnplanen finns Frithiof Lindgrens Fiskexport (Rubettebon).

Vid bildens underkant kan man se ett par kåsar, den vänstra är Lindgrens Kås. Idag är hela kåsen fylld med sant och används som badstrand.

26 oktober 1945 på Krokås hamn

DSC07861

På bilden kan vi se Ola Olsson och Nils Lindgren. Till vänster ser vi August Nilssons ishus som nu är rivet. Det lilla huset med skorsten längst bort på bilden är det första salteriet han byggde.

Stenarbetet vid Spraglehall vid slutet av 1920-talet

DSC07865

Skenorna på bilden är spåren som vagnarna med sten drogs på för att transporteras till  ”Massa-Brygge” där utskeppningen skedde. Ni kan kanske se på bilden olika spett, hammare och kilar. Lägg märke till deras träskor , på den tiden fanns det inga regler om arbetarskydd.

Stenarbetarna

DSC07863

Arbetarnas kläder var ofta kavaj och väst. Hunden på bilden tillhör troligtvis någon av stenarbetarna.

På bilden ser vi: Otto Svenson, Svante Niklasson, Sinius Svensson, August Svensson, Knut Svensson. Samtliga av dem var bröder.

Elenora från Krokås

DSC07862

I Krokås hamn låg Elenora, ett handelsfartyg som byggdes 1901. Hon byttes av många ägare medan hon låg i Krokås hamn. Vid en avsegling från Visby gick vinden över till storm så seglen blåste sönder. Besättningen kunde då inte styra Elenora i stormen och kunde inte undgå strandning. Men besättningen klarade sig fint medan Elenora var fördärvad.

 Analys

Att få arbeta om något som ligger en så nära ä jätte spännande, därför valde jag att arbeta om Krokås där jag bor. Man får veta en massa nya saker som man absolut inte hade en aning om fast att man bott här i hela sitt liv.

Och att få intervjua Bengt Lindgren var en upplevelse, hela hans släkt har levt i Krokås och även han, han skulle kunna sitta hela dagen och berätta en massa historier om Krokås.

Det var han som berättade för mig om hur folket här nere slet för att bygga piren och hamnen, det känns helt overkligt när man på de gamla delarna av hamnen och ser de stora stenarna som ligger där, hur man orkade släpa dem ända dit. ( givetvis har man använt maskiner på senare tid )  Nu har man redskap som man snabbt och enkelt kan flytta många stenar åt gången utan att det ska ta flera år.

Det känns som de levde i en helt annan värld för jag tycker det är svårt att föreställa sig allt detta när man ser hur det ser ut idag, att det inte ens fanns en väg mellan Krokås och Hörvik, utan då fick man hoppa på stenarna, men ändå tycker jag det låter mysigt.

Hela familjen hjälptes åt och slet för att få det lilla man fick igen och det betydde guld.

Det känns som man var väldigt beroende var varandra också, alla hjälptes åt och hade en fin stämning i byn.

Om man jämför det med idag så är nästan halva Krokås täckt med sommar hus och när de väl är här nere ska de bara styra och ändra på en massa saker.

Men det är också bra att byn byggs upp så den inte försvinner, så det finns både bra och mindre bra saker med att det flyttar hit gäster.

Vi har ett ute hus som man hade till att förvara saker i förr, det hyr vi ut på somrarna och alla som gästar är blir förälskade i hur fint det är här nere. Det är konstigt för vi ser inte hur fint det är här egentligen, man blir lite blind. Vi ungdomar klagar bara på att vi bor här nere och ser inte hur bra vi har det.

Om man tittar på minknäringen som kom så håller den i sig även idag men har minskat, men det är fortfarande många som livnär sig på det.

Och fisket som flertalet av folket som bor på lister arbetar med kommer nog aldrig dö ut, tror jag. För det känns som fisket alltid har funnits här och inte heller kommer att försvinna.

De som arbetde som fiskare hade svårt att livnära sig på det hela året, för på vintern var det besvärligt att fiska med de öppna båtarna, så då brukade en del jobba på minkfarmarna.

Stenindustrin som fanns i Krokås försvann pga hemvärnet som var för snabba att spränga bort bryggan, de kände bara på sig att det var oroligt men aldrig att någon skulle anfalla som det heller aldrig gjorde, så jag tycket att de got kunde vänta med att spränga sönder ”Massa Brygga”.

Då hade stenindustrin kunnat leva kvar längre än vad den gjorde, och ingen hade behövt fått någon ekonomisk kris.

Min slutsats om Krokås är att byn har alltid verkat vara en trevlig lite by som lever kvar än idag, med människor som bryr sig om varandra.

Ett talesätt att fundera över:DET VAR BÄTTRE FÖRR FAST DET VAR SÄMRE

Källförteckning

Böcker: Där land möter hav, Hörviks och Kroåks Hembygdsförening. Författar: Bengt Lindgren. Hörvik från urtiden till 2:a världskriget. Författare: Dan Eriksson.

Intervju: Med Bengt Lindgren.